Gustaf Fröding ( 1860-1911 )

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor.
Men rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.

Den gode han är väl ej så god
som själv han tror i sitt övermod
Den onde han är ej så ond ändå,
som själv han tror, när kvalen slå.
Thy skall du ej mycket berömma,
ej mycket häckla och döma.

Jag köpte min kärlek för pengar
för mig var ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.

Den drömmen som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.

Och människan vandrar på jorden om
och ingen vet, varifrån hon kom,
och ingen vet, vart leden bär,
och ingen vet, vad livet är.